"Det finns en saga om en fågel som sjunger endast en gång i sitt liv, men då sjunger den vackrare än någon varelse på jordens yta.
När den lämnar sitt bo söker den efter en törnbuske och ger sig inte förrän den hittat en sådan.
Sedan sitter den och sjunger bland de taggiga grenarna, fastnaglad på den vassaste och längsta taggen.
I sin dödskamp sjunger den vackrare än både lärkan och näktergalen.
En enda storartad sång till priset av sitt liv. Men hela världen stannar för att lyssna och gud ler i sin himmel.
Ty det bästa kan endast födas ur stora smärtor...

Fågeln med törntaggen i sitt börst följer en evig lag.
Den drivs av sin instinkt, inte av taggen i bröstet, och dör sjungande.
Just när taggen tränger in har den ingen aning om att den ska dö.
Den bara fortsätter att sjunga tills livet inte räcker till för ännu en ton.
Men vi vet, vi som driver törntaggar i våra bröst.
Vi förstår.
Och ändå fortsätter vi göra det.
Ändå gör vi det."